Ibland känns livet som en ökenvandring.
Emellanåt tomt och utan mening.
Andra gånger som en kamp. Vi kämpar, saknar, längtar. Livet dras till sin spets.
När vi kommer ut på andra sidan har vi fått nya perspektiv. Ibland är vi knäckta, det tar tid att återhämta sig. Många gånger blir vi stärkta.
Öken kan vara den tröstlösa vardagsvandringen, likväl som tillfällen med sjukdom och svåra händelser när allting kastas omkull.
Hur känns det när livet är som en öken eller en prövning?
Hur tar man sig igenom en öken?
Är öknen bara av ondo, eller finns det annat däri, sådant man kanske ser först efteråt?
Behöver vi sådana här perioder i våra liv. Varför/varför inte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar